Primärrätt: EU-fördragen
EU får bara vidta åtgärder som har stöd i fördragen. Ett EU-fördrag, t.ex. Romfördraget och Maastrichtfördraget, är ett bindande avtal mellan EU-länderna och fastställer EU:s mål, reglerna för EU-institutionerna, hur beslut ska fattas och förhållandet mellan EU och medlemsländerna.
Fördragen utgör grunden för EU:s verksamhet och kallas därför primärrätt. EU kan bara anta lagstiftning på de politikområden där unionen har fått befogenhet av medlemsländerna i fördragen. Detta kallas principen om tilldelade befogenheter.
Alla EU-länder är med och förhandlar fram fördragen som sedan godkänns av ländernas parlament, ibland efter en folkomröstning. Fördragen har ändrats flera gånger för att förbereda EU för fler medlemsländer, reformera EU:s institutioner och införa nya ansvarsområden.
Lagstiftning enligt sekundärrätten
Sekundärrätten är den lagstiftning som utgår från fördragens principer och mål och omfattar lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter.
Lagstiftningsakter antas enligt något av de förfaranden som fastställs i fördragen: det ordinarie eller det särskilda lagstiftningsförfarandet.
EU har fem typer av lagstiftningsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.
En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning.
Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt.
När EU har antagit ett direktiv måste EU-länderna anta nationella lagar för att införliva direktivet och meddela kommissionen vilka lagar de har antagit.
Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande.
Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande endast för dessa.
Med en rekommendation kan EU-institutionerna framföra åsikter och föreslå åtgärder som inte är rättsligt bindande.
Ett yttrande är ett uttalande från EU-institutionerna. Det är inte bindande och medför inga rättsliga skyldigheter för mottagarna.
Sekundärrätten omfattar lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter.
Icke-lagstiftningsakter följer inte något lagstiftningsförfarande, utan antas enligt särskilda regler. För att en EU-institution ska kunna anta en icke-lagstiftningsakt måste den först få befogenhet genom en lagstiftningsakt.
Det finns två typer av icke-lagstiftningsakter: genomförandeakter och delegerade akter.